Den sista Apollofärden till månen – jag var där!

Under sjuttiotalets första år kom jag i kontakt med Richard ”Dick” Flagg, en ung forskare vid institutionen för radioastronomi vid University of Florida i Gainesville (Han bor numera i Honolulu och undertecknar sina brev med ”Greetings from Para­dise”). Vi avlyssnade och tolkade signaler från ryska satelliter och publicerade våra resultat för likasinnade. I mitten av 1972 skrev Dick och påpekade att president Nixon beslutat avbryta Apollolandningarna på månen efter den sjätte för att spara pengar i en statsbudget ansträngd av Vietnamkriget och att ”det nog dröjer mycket länge innan det blir några nya landningar på månen”. Dick uppmanade mig därför att komma ned till Florida och hälsa på i november-december 1972 och titta på uppskjutningen av Apollo 17. Han lovade också att vi skulle försöka ta emot signaler från Apollo från månen med universitets radioteleskop med en parabolantenn med nio meters diameter. Jag pluggade då fortfarande på Stockholms Universitet (medan jag arbetade på Meteorologiska Institutionen) så jag kunde åka till Florida på studentbiljett från Finnair för tusen kronor (det var tider det)!

Ron Evans, pilot på Apollo-17, besökte Rymdbolaget 1976. Ja, det är jag till höger – man såg ut så på den tiden!

Rymdstationen Skylab – jag har vidrört den
Vid den här tiden förbereddes också uppskjutningen av rymdstationen Skylab och den var redan monterad på toppen av en tvåstegsversion av månraketen Saturn 5 som stod uppställd inuti den gigantiska monteringshallen Vehicle Assembly Building (VAB). En vecka före uppskjutningen av den sista månraketen Apollo-17 reste jag och min värd, radioastronomen Dick Flagg, ned från Gainesville till Kennedy Space Center för att bedriva sightseeing. Vi tog de vanliga turistrundturerna, men Dick hade ett ”ess i rockärmen”. Så här står det i min dagbok för den 29 november 1972:

”… Återkom till Visitors’ Information Center och köpte souvenirer och vykort som jag postade. Dick ringde till Charlie Bell som jobbar med ett datasystem som skall sköta nedräkningen för Rymdfärjan. Charlie ringde till ”security” och vi åkte till en s.k. ”badge station” vid infarten och fick passerkort som lät oss åka praktiskt taget överallt. Vid huvudbyggnaden mötte oss Charlie och i hans skåpvagn åkte vi till startrampen men vi fick inte komma närmare rakeyen än några hundra meter.

Därefter till Vehicle Assembly Building där vi kom in och såg ’firing rooms’. Därefter lyckades Charlie Bell med mästerstycket att få oss in på den arbetsplattform där man arbetade med rymdstationen Skylab. Tvärs över byggnaden kunde man se den mycket mindre Skylab 2 [en Apollokapsel på den mindre raketen Saturn 1B] …”

Vi tog helt enkelt hissen upp och strosade runt på arbetsplattformen 75 meter upp där det vimlade av tekniker. Stora lufttrummor och slangar ringlade sig in genom en stor lucka på rymdstationen. Jag kom så nära att jag till och med kunde vidröra kåpan över en av stationens solpaneler. Var det den som ramlade av på vägen upp eller hamnade mina fingeravtryck i rymden?

Charlie Bell var ett verkligt original som köpte på sig allt möjligt överblivet från raketbasen. När han avled i början av 2000-talet auktionerades allt detta bort på internet. Han hade en hel Atlasraket, delar av ett starttorn, högar av ”rymddräkter” som använts vid tankning av raketer etc. När NASA förberedde uppsändningen av Skylab insåg man att det saknades s.k. telemetrimottagare för att ta emot mätdata från Skylab. Rymdstationen använde ett frekvensband som höll på att avvecklas och NASA hade gjort sig av med för många av dessa mottagare. Men – Charlie Bell hade köpt dem! NASA fick låna tillbaka telemetrimottagarna från Charlie!


Charlie Bell rev den här etiketten från en kartong i VAB när vi var där den 29 november 1972.

Apollo-17
Dick Flagg, radioastronom vid University of Florida i Gainesville, var således entusiastisk satellitlyssnare och han och hans kollega Wes Greenman använde sina privata radiogrejor och institutionens nyligen inskaffade radioteleskop för att avlyssna Apollo-17.


Uppsändningen var avsedd att äga rum vid tio-tiden på kvällen den 6 december 1972. Redan vid middagstid hade hundratusentals campare samlats på fastlandskusten norr och söder om den lilla staden Titusville, som är raketbasens närmaste större ort.


Dick Flagg begrundar radioutrustningen i stationsvagnens baklucka. Titusville den 6 december 1972.

Dick, Wes och jag kom dit vid elvatiden på förmiddagen. Vi upprättade en avlyssningsstation (vid ett fruktstånd) vid stranden i Titusville för att avlyssna Apollo-17. Utrustningen bestod av diverse hembyggen och överskottsmateriel från rymdprogrammet. Antennen var en handstyrd s.k. helixantenn som såg ut som en stor korkskruv. Grejorna ställdes upp i stationsvagnens baklucka. Runt omkring oss tältade massor av turister som kommit för att titta på den sista månraketen. Apparaterna drevs av en växelriktare kopplad till ett stort bilbatteri. Mottagarstationens radioapparater täckte det s.k. P-bandet, 200-300 MHz, och speciellt de telefonikanaler – 259,7 MHz och 296,8 MHz – som Apollo använde nära jorden och den mätdatakanal som månraketens sista steg använde – 258,5 MHz.

Jag öppnar en läskburk medan jag poserar vid den s.k. helixantennen

Vår lilla avlyssningsstation låg ungefär två mil rakt väster om startrampen. Tanken var att ta emot signaler under uppskjutningen och vid rymdskeppets två passager över Florida innan det skickades iväg mot månen från den låga bana kring jorden, som det först placerats i.

Fler bekanta till Dick och Wes tillstötte och vi delade upp oss i två grupper. En grupp stannade vid ”fruktståndet” för att lyssna på månraketen under själva uppstigningen. Den andra gruppen, i vilken Dick och jag ingick i, begav oss ut på raketbasen. En bekant till Dick, vars farbror var federal domare, hade genom farbrodern fått tag i ett passerkort för en bil ut till den s.k. Kennedy Parkway bara fem kilometer från startrampen. Vi satt i en stor stationsvagn som ”knäade” fram. Jag satt i bakluckan med fötterna ut genom det bakre fönstret.


De femtiotusen som samlats utefter Kennedy Parkway fördrev tiden med att dricka Coca-Cola och äta smörgåsar. Sång och musik uppfyllde nejden. Andra bevakade raketen med amatörteleskop, i vilka man nästan kunde se nitarna i bränsletankarnas plåtskarvar. Under kvällens lopp löpte nedräkningen smärtfritt.

När nedräkningen närmade sig noll, riktades dock all uppmärksamhet mot den benvita, upplysta och rykande raketen som avtecknade sig mot ett tropiskt åskväder långt ute över Atlanten. Vid T-30 sekunder (klockan 2152 lokal tid) avbröts nedräkningen automatiskt av datorn, som kontrollerade hela avfyrningsproceduren under de sista tre minuterna. Felet lokaliserades till datorn själv som inte skickat kommandot att trycksätta tanken för flytande syre i raketens tredje steg.

Efter en simulering av felet i ett laboratorium i Huntsville i Alabama avhjälptes problemet genom att man gjorde överbryggningar på en kopplingsplint någonstans i kontrollcentralen. En sorts "buskoppling" alltså.

Starten skedde till slut två timmar och fyrtio minuter försenad klockan 0033 lokal tid den 7 december. Raketens låga lyste upp Floridanatten till dag och redan 15 sekunder efter starten hördes astronauternas upphetsade röster i högtalarna vid åskådarplatsen där vi stod. Samtidigt med raketen lyfte tiotusentals fåglar mot himlen. Raketbasen är ett fågelskydds-område och tillhåll för sjöfågel.

Den 110 meter långa farkosten lyfte majestätiskt och tog de första tio sekunderna på sig att röra sig sin egen längd. Man kunde höra bränslepumparna vina mot det knastrande bullret från raketmotorerna. Så småningom blev raketen en liten grön prick som försvann bakom åskvädret ute till havs efter ungefär sex minuter. Tack vare det klara vädret såg man det andra raketsteget tända ungefär tre minuter efter starten och även det tredje stegets tändning kunde ses.

Apollo-17 startar från Kennedy Space Center. Foto: Richard S Flagg

Avlyssning på ultrakortvåg vid fruktståndet
Vi som var ute på Kennedy Space Center hade tur och kom snabbt iväg från basen genom bilköer och trafikstockningar och hann till fruktståndet i Titusville klockan 0130, i god tid för rymdskeppets första passage över Florida. När vi kom fram till våra kamrater som stannat kvar vid campingplatsen berättade de entusiastiskt att de hört astronauterna på 259,7 MHz ända till åtta minuter efter starten.

Klockan var ju långt efter midnatt lokal tid och det var bara vi satellitlyssnare som var vakna. I tälten runt omkring oss snusade turisterna. Några enstaka tältare var vakna och stod och tittade på medan vi startade apparaterna för att avlyssna rymdskeppets första passage över Florida.
Klockan 0208 lokal tid hörde vi det karaktäristiska surret på 258,5 MHz från datasändaren på Saturn 5-raketens sista steg, som ännu var fäst vid Apollo 17 och som skulle sända astronauterna mot månen en och en halv timme senare. Strax därefter hörde vi stark och tydlig telefoni från rymdskeppet på 296,8 MHz.

Astronauterna småpratade om allt möjligt, och vi följde rymdskeppet med helixantennen. När Apollo 17 var rakt söder om oss hörde vi en astronaut säga i vår högtalare: "I saw a shooting star over Miami." När Apollo 17 försvann ner mot horisonten i sydost, hörde vi besättningen ropa klockan 0215: "Houston 17, how do you read?" På nästa varv passerade rymdskeppet längre bort nära horisonten och röstsignalerna och telemetrin hördes svagt (klockan 0343-0346 lokal tid).

Under den passagen (klockan 0345) sändes Apollo 17 iväg mot månen och därefter skiftade besättningen från ultrakortvåg till mikrovåg (2287,5 MHz) och vi packade ihop den lilla mottagningsstationen och vid halvfemtiden på morgonen anträddes återresan till Gainesville.

Påfåglar, ödlor, alligatorer, skallerormar och signaler från månen
Efter någon dags vila började vi göra de sista förberedelserna för avlyssning av Apollo-17 på mikrovåg. Veckan före uppskjutningen hade jag deltagit i installationen av en 9-metersparabol på ett servostyrt azimut-elevationsstativ vid universitetets gamla radioobservatorium vid sjön Biven's Arm utanför Gainesville. Detta antennstativ var ett rymdhistoriskt föremål i sig. Det hade en gång i tiden använts vid Cape Canaveral för att styra en antenn som 1962 sände kommandon till den första kommunikationssatelliten Telstar.



Dick Flagg poserar vid en lyftkran som användes för lyfta 9-meters-parabolen på plats vid Biven’s Arm

Försöken att avlyssna Apollo-17 var det första provet med antennen. Själva parabolen, som var helt av aluminium, var överskottsmateriel från amerikanska flygvapnet. Antennen kopplades via en tumstjock 25 meter lång koaxialkabel till mottagarutrustningen i ett litet vitt träskjul.

Gräset på området där teleskopet stod var klippt mycket kort så att man skulle kunna se eventuella ormar i god tid. Men det hindrade inte att vi en morgon stötte på ett mycket långt skallerormskinn på trappan till apparatskjulet. Små skorpioner kilade ut och in under antennstativet som stod fastskruvat i en betongplatta. Nästa dag hade jag bytt från sandaler till vanliga skor! I sjön såg man alligatorer glida fram, i skogen intill skrek påfåglar och när Dick satt och lödde i en apparat kröp en liten grön ödla utefter hans arm. Det var en exotisk plats att spana mot månen från.

Delar av mottagaren för Apollo-frekvensen 2287,5 MHz var överskottsmateriel från Apollo-programmet som universitetet hade kommit över på något sätt. Slutet på mottagarkedjan var en kortvågsmottagare av det legendariska märket Collins R-390.

Antennen kunde styras med en noggrannhet av ± 1 ° och antennloben på 2300 MHz var cirka 2° bred. Men å andra sidan upptar månen endast cirka 0,5° på himlen. Att rikta antennen mot månen krävde således en viss omsorg. Det gick givetvis att räkna ut vart man skulle rikta antennen vid olika tidpunkter, men vi hade ingen dator tillgänglig eller programmerad för ändamålet. Lyckligtvis hade vi fint väder och månen var fullt synlig även på dagen. Jag fick ställa mig bakom den genomskinliga antennen och med handviftningar dirigera den som skötte styrservona till dess att antennen pekade åt rätt håll. Sedan väl signalen från månfarkosten uppfattats, behövde man bara vrida antennen mot maximal signalstyrka ungefär var fjärde minut.

Den 10 december uppfattade vi våra första signaler på S-bandet. Signalen var stark när Apollo-17 passerade över månskivan klockan 1722-1819.10 lokal tid, men vi koncentrerade oss på att kartlägga signalen och tog inte emot någon telefoni från besättningen. Dagen därpå landade månlandaren. Vi hade bytt frekvens till månlandarens kanal 2282,5 MHz vilket krävde att vi lödde in en ny styrkristall i mottagaren – det var sannerligen inte gjort i en handvändning att byta frekvens. Vi hörde bärvåg och telemetri från månens yta klockan 1518 lokal tid, ungefär en timme och tjugo minuter efter landningen. Tyvärr skiftade astronauterna till låg effekt, vilket hindrade oss från att höra röstsignaler.

Då bestämde vi oss för att skifta tillbaka moderskeppet som kretsade kring månen och sände på 2287,5 MHz. Astronauten Evans som ensam snurrade runt månen medan kamraterna Cernan och Scmitt var på månen var mycket tystlåten och sade praktiskt taget ingenting, utom strax innan han skulle försvinna bakom månen. Då skiftade han till hög effekt, och den 11 december klockan 1722:00 kunde vi alltså höra våra första röstsignaler från månen: "Standby, three zero!" Mycket riktigt, klockan 1722:30, d.v.s. 30 sekunder senare, försvann signalen plötsligt när rymdfarkosten gick in bakom månen. Signalen försvann inte gradvis – den försvann som om någon dragit ur kontakten i väggen!

Nästa dag, den 12 december, koncentrerade vi oss på moderskeppet och tog emot tydliga röstsignaler vid flera tillfällen. Bland annat hörde vi en helt obegriplig fras från astronauten Evans: ”The barber-pole, it is grey”. Inte förrän fyra år senare, när Ron Evans besökte Rymdbolaget, fick jag förklaringen.

På instrumentbrädan i Apollos moderskepp fanns en indikator som såg ut som den polkagrisliknande stång med spiralvridna röda ränder som sitter utanför frisersalonger i USA. Indikatorn kunde vridas kring sin axel inuti en plastcylinder. Beroende på hur ”polkagrisen” var vriden såg hela anordningen antingen grå ut eller rödrandig. Om den var rödrandig var det något fel på kabinatmosfären – t.ex. för lite syre. Om den såg grå ut var allt normalt!

Den 13 december lämnade jag Gainesville och begav mig hemåt mot Sverige. På Kennedy-flygplatsen såg jag i en liten mynt-TV, som fanns på varannan fåtölj i flygterminalen hur astronauterna lämna månen. Apollofärderna till månen var över. Redan från början var de avsedda som en politisk manifestation, men trots detta en lysande teknisk bragd och en evig måttstock på människans tekniska förmåga.