Hur Dag, Kerstin, Carin och jag valde Christer Fuglesang till astronautkandidat

Under 1990-1992 genomförde den europeiska rymdorganisationen ESA rekrytering av en ny kader astronauter. Varje medlemsland fick skicka fem kandidater till uttagningen på europeisk nivå. Detta gynnande naturligtvis de små länderna. Det var respektive lands rymdorganisation som skulle leverera in kandidatnamnen och i Sverige valde Rymdstyrelsen att själv organisera urvalsprocessen. Rymdstyrelsens då ganska nytillträdda generaldirektör, astrofysikern Kerstin Fredga, satte upp det hon kallade ASTE, Astronaut Selection TEam.

Christer och Lisa Fuglesang tillsammans med den kommitté som 1991 utsåg Christer till en av fem svenska kandidater till ESA:s astronautkår. Bilden tagen i januari 2007 en knapp månad efter Christers rymdfärd. Fr.v. Sven Grahn, Kerstin Fredga, Lisa Fuglesang, Christer Fuglesang, Dag Linnarsson, Carin Santesson. Vi träffades på lunch hemma hos Dag Linnarsson.

I det ingick professorn i omgivningsfysiologi vid Karolinska Institutet, Dag Linnarsson, som var ordförande i kommittén, Kerstin Fredga, jag själv och rymdstyrelsens administrativa chef Carin Santesson som sekreterare. Hans Hjort från Sjukvårdsstyrelsen var oftast adjungerad till kommitténs sammanträden. Kommittén anlitade många experter, bl.a. den kände professorn i psykiatri i Lund Sten Levander och Ulla Lindgren, chefpsykolog inom östra militärområdet.
Varför Kerstin ville ha mig med vet jag inte riktigt, men jag hade suttit i Columbusprojektets programråd och kan väl sägas vara väl bevandrad i rymdhistorien. Hur som helst så var jobbet som ”sidekick” i ASTE ett av de roligaste uppdrag jag någonsin haft i rymdbranschen.

Kommitténs medlemmar är sannerligen ingen samling dysterkvistar. Vi skrattade mycket och Carins hästgarv genljöd ofta under mötena. Precis som vid alla anställningsintervjuer – och detta var ett slags anställningsintervju – ansträngde sig de sökande att vara trevliga och visa alla sina goda sidor.

Den 21 juni 1990 sattes ESA:s annons om den nya astronaututtagningen in i svenska tidningar, bl.a. Svenska Dagbladet, Göteborgsposten och Norrbottens-Kuriren. Kandidaterna skulle ha skickat in sina handlingar den 14 september.


Så här såg annonsen i svenska tidningar den 21 juni 1990 ut. Observera felstavningen av ordet professionell! Inte så professionellt!

Plastmappar i en lång rad
Redan den 13 september 1990 hade vi det första mötet i kommittén där vi började gå igenom ansökningarna trots att ansökningstiden gick ut dagen därpå. Det kom in 293 ansökningar. Sen träffades vi tre gånger på kort tid – 22, 24 och 29 oktober – för att den 14 november fastställa utgallringen ned till 157 sökande. Vår uppgift var nu att ur dessa 157 sökande välja ut 20 kandidater för olika tester och intervjuer. Precis när vi gjorde detta urval vet jag inte säkert, men vi hade möten den 3 december och 18 december 1990. Jag minns att vi lade in alla ansökningar i varsin genomskinlig plastmapp och placerade ut dem i rad på ett långt sammanträdesbord. Sen läste vi alla varenda ansökan och ordnade dem i rangordning genom att helt enkelt flytta runt dem på bordet. Vid ena änden av bordet lade vi den som vi ansåg hade den bästa chansen att bli utsedd till astronaut och så vidare utefter bordets längd.

Det blev mycket diskussioner runt bordet. Vad är det som kommer att fälla utslaget i uttagningen på europeisk nivå? Ett fysiskt praktexemplar? Bästa akademiska meriter? Den mest socialt kompetenta personen? Eller en magisk kombination av dessa egenskaper, men vilken kombination? Vi stötte och blötte bland annat om det var nödvändigt att ha doktorsexamen eller om det räckte med att vara t.ex. civilingenjör? Vi valde så småningom att skicka två av vardera sorten.

Vi skulle också skicka kandidater till att bli rymdpiloter, d.v.s. sådana som skulle kunna spaka rymdfärjan Hermes. Både trafik- och stridspiloter sökte jobbet och vi använde medicinsk expertis från försvaret för att hjälpa till med urvalet – av både piloter och de som aspirerade på jobbet som forskare ombord på ett rymdlaboratorium – ”laboratoriespecialist” tror jag termen var. En av dessa medicinska experter från försvaret verkade ha sin uppfattning klar från början: ”Ingen civilist klarar kraven”. Till all lycka hade han fel!

”Få upp en svensk i rymden!”
Redan när vi träffades första gången i kommittén gjorde Kerstin på olika sätt klart för oss att vårt mål var mycket enkelt: ”Få upp en svensk i rymden!” Vi skulle inte ta några andra hänsyn – ingen kvotering bland kandidaterna med avseende på kön, födelseort, föräldrarnas ursprung eller annan faktor. Politisk korrekthet eller ”rättvisa” var inget randvillkor – endast målet at få upp en svensk i rymden gällde! Det var uppfriskande!

Den 16 januari 1991 beslöt kommittén att intervjua 22 personer – vi lyckades inte riktigt hålla oss till målet att bara tala med 20. Intervjuerna planerades till vecka 7 och 8 och skulle äga rum på Dags institution på Karolinska Institutet i Solna. Som ett kuriosum kan man läsa i protokollet från mötet att de sökande skulle få 400:-/natt i hotellersättning.

Under perioden 15-21 februari 1991 genomfördes intervjuerna och medicinska och psykologiska tester. Den 16-17 februari var en veckohelg och det var då vi gjorde de flesta intervjuerna. Christer Fuglesang intervjuades den 17 februari. I min anteckningsbok från intervjuerna har jag en tabell i vilken jag karaktäriserat varje kandidat. En av egenskaperna som jag värderat var ”karisma” och i Christers kolumn har jag skrivit: ”Pojkaktig charm, skrattar ofta, trevlig, sluddrar”. Ja, Christer sluddrar faktiskt en smula, men det är ju en del av hans ”pojkaktiga charm”.

Jag avslöjar nog ingen statshemlighet om jag vidarebefordrar psykologens Ulla Lindgren omdöme om Christer som med myrskrift står längre ned i samma tabell: ”Öppen, vaken, charmig. Entusiastisk. Lätt för kontakt. Topp-person”.

Maria Borelius gör entré
Jag tror det var under dessa långa intervjudagar som Sveriges Television var där och filmade för ett populärvetenskapligt program. Det var den från regeringsbildningen 2006 beryktade journalisten Maria Borelius som höll i intervjumikrofonen. Hon hade ett spädbarn med sig som vi alla fick ha i famnen från tid till annan. Maria Borelius bestämde sig för att ta en chans och ge lite mer utrymme åt en kandidat som hon trodde vi och ESA skulle utse – den mycket trevlige Per Hagmar (f. 1963), doktor i biofysikalisk kemi på Chalmers. Maria Borelius hade på sätt och vis rätt – Per var med i den grupp vi sände till ESA.

Bilar och böcker
Under intervjuerna med var och en av kandidaterna följde vi naturligtvis ett något så när fast schema, men vi hade också lite friare frågor. Vi frågade lite mer avspända och kul frågor som vi hoppades skulle ge ett intryck av vem den sökande var – ganska normalt för anställningsintervjuer. Jag hade för mig att man kan få reda på något om en människas inre genom att ta reda på vilket motorfordon de har. Det slog väl inte alltid så väl ut, Christer körde en Saab 9000. Långt senare frågade jag honom om detta och då insköt hans fru Lisa att det var hon som bestämde vilken bil familjen – och Christer – skulle ha! Men andra kandidater hade lite mer exotiska åkdon som en Harley-Davidson eller en Cadillac. Någon annan i kommittén ställde naturligtvis en annan standardfråga i anställningsintervjuer – senast lästa bok. Christer svarade ”Rosens Namn” av Umberto Eco. Ett bra svar, tyckte jag.

Kommittén träffades den 5 mars 1991 för att summera resultaten och förbereda beslutsmötet som inträffade fredagen den 12 april 1991 – på trettioårsdagen av Jurij Gagarins rymdfärd. Den dagen valde vi ut de fem kandidaterna bland sju personer. Vi kände oss mycket nöjda med vårt val. Förutom Christer, Per Hagmar och Maria Edberg ingick civilingenjören och flygofficeren Magnus Ljungdahl och Per Månsson, civilingenjör från Rymdbolaget. Alla dessa, utom Per Hagmar, var på plats i Florida när Christer sändes upp i rymden femton år senare. Dag och jag reste också dit.


Den 24 april 1991 presenterades de fem kandidaterna av industriminister Rune Molin vid en presskonferens i receptionen till det hus i Solna där Rymdstyrelsen och Rymdbolaget fortfarande (2009) delar. Sen malde kvarnarna långsamt och efter många tester valde ESA till slut ut en grupp om 25 personer ur de 59 ansökningar man fått in. Christer kallades till en sista intervjuomgång hos ESA den 20-21 februari 1992. Den 15 maj 1992 kom slutligen beskedet från ESA om att Christer utnämnts till astronaut. Vår lilla kommitté – the Astronaut Selection TEam – hade lyckats med det vi kunde göra för att få upp en svensk i rymden

Inget är som väntans tider
Vad som hände sen har Christer ju beskrivit i sin bok, men Christers astronautkarriär inträffade under en mycket turbulent period i världspolitiken och bemannad rymdfart. Det var en stor del av anledningen till att han fick vänta länge, länge, på ”sin tur”.

Våren 2002 hade jag varit informationschef på Rymdbolaget ett år och funderade mycket på vilken positiv inverkan på allmänhetens och politikernas intresse för rymdverksamheten en rymdfärd för Christer skulle kunna få. Han hade nu väntat tio år. Vad kunde man göra för att han skulle få göra en rymdfärd? Jag hade inga patentidéer, men kunde konstatera att andra länder i Europa, även små länder, hade skrapat ihop ansenliga summor för att betala ryssarna för att sända upp deras astronauter till ISS.

Skulle det gå att göra något liknande i Sverige? Skulle det vara en bra idé överhuvudtaget? Skulle inte ett sådant arrangemang bara vara en uppvisning i nationalism? Om Christer inte hade något meningsfullt uppdrag i rymden skulle ju en sådan sponsrad rymdfärd bara vara ett jippo. Om han skulle göra en sådan nationellt finansierad rymdfärd måste han därför göra nytta i rymden åt ESA eller NASA. Annars vore han ju bara en turist i rymden. Sådana här tankar bollade jag runt med Rymdbolagets vd, Claes-Göran Borg, utan att vi kom till någon tydlig slutsats. Och vad hade vi kunnat åstadkomma?

Men just då – i mars 2002 – kom slutligen det besked vi väntat på så länge. Christer skulle ingå i en expedition som skulle bygga vidare å rymdstationen ISS. Han hade tagits ut till astronaut som ”laboratory specialist” men fick i själva verket uppdraget att utföra monteringsarbete och tre rymdpromenader. Men det var ett riktigt uppdrag i rymden – och det var ett krävande uppdrag.

Det skulle dröja ytterligare drygt fyra år innan Christer kom iväg. Det förfärliga haveriet med rymdfärjan Columbia och de svårigheter man sedan råkade ut för när man skulle återuppta färderna med Rymdfärjan prövade ju Christers och allas vårt tålamod till det yttersta.

Ett brev betyder så mycket
Men till slut var det dags. I mitten av september 2006 kom ett brev undertecknat av hela besättningen på rymdfärjan Discovery för uppdraget STS-116, inklusive Christer. Det var en inbjudan att bevittna uppskjutningen på plats. Min fru Inger och jag bestämde oss omedelbart för att resa till Florida för att se Christer sändas upp, oberoende av kostnader – en sådan chans återkommer inte. Med den inbjudan vi fått skulle vi kunna få bra åskådarplatser.
Någon tid senare fick jag dessutom uppdraget av Rymdstyrelsen att fungera som deras talesperson vid NASA:s presscentrum vid Kennedy Space Center. Alla VIP-personer skulle vara på hedersläktaren medan pressen ”stängdes in” på ”pressläktaren. Media behövde någon som kunde hålla dem glada och nöjda med fakta, anekdoter glada tillrop. Det jobbet passade mig bra. Jag skrev dagbok under Floridavistelsen. Här några utdrag:

Onsdag 6 december

”... ESA:s och Lisa Fuglesangs mottagning på Courtyard Marriott Hotel [i Cocoa Beach] startade klockan 19 … Där var en stor skara med VIP:ar med Lars Leijonborg och Maud Olofsson i spetsen. Övriga deltagare bl.a. Fredrik Engström, Claes-Göran Borg, Per Tegnér [Rymdstyrelsens dåvarande generaldirektör], Lena Torell [Ingenjörsvetenskapsakademins dåvarande direktör], Pär Omling [Vetenskapsrådets generaldirektör]… ”

… Jag talade också med Maria Edberg, en av de svenska astronautkandidaterna 1991 …

… Klockan 20 framträdde Christer på telefonledning och talade med ESA-chefer, Fredrik Engström, Per Tegnér, Lars Leijonborg, Maud Olofsson, Lisa Fuglesang. Trevligt …”

Torsdag 7 december

”… Ja, den stora dagen började med fint väder. Vi gick upp tidigt för Jag skulle på rymdseminarium med ministrarna Olofsson och Leijonborg klockan 9. Seminariet hade varit intressant, särskilt ministrarnas anföranden som var riktigt lovande – de hade blivit insålda på ”rymden” – verkade det …

… Nedräkningen gick smidigt tekniskt sett och från T - 40 minuter var jag på det lilla TV-podium som SVT och TV4 samsades om. Det blev snärjigt. Flygplan cirklade i luften hela tiden för att kolla molnhöjden över startrampen. Men molnen var för låga, uppskjutningen flyttades fram någon dag och stor besvikelse utbröt bland journalisterna – trots alla mina varningar om hur osäkra sådana här tillställningar är …”

Lördag 9 december

”… Vädret var strålande när vi vaknade. Rapporterna från raketbasen på morgonen var att tankningen av rymdfärjan låg ordentligt bakom tidsschemat. Det verkade som om man tvekade om att börja tankningen p.g.a. de usla väderutsikterna (70 % emot uppsändning). Men tankningen kom till slut igång …

… Jag gav sig iväg strax efter 14 till Kennedy Space Center och kom fram till Gate 2 klockan 1435, men fick vänta en timme och 5 minuter innan någon buss ut till presscentret dök upp. Sju andra otåliga mediapersoner, inklusive TT:s korrespondent och en journalist från den japanska tidningen Asahi Shimbun (som varit i Stockholm 2002 för att bevaka Nobelfesten då två japaner fick pris) stod och väntade ...

… Vädret var bra, så det var svårt att förstå den pessimistiska prognosen att det var 70 % riskatt vädret skulle stoppa uppskjutningen. Det största problemet sades vara sidvinden vid landningsbanan vid Kennedy Space Center som behövs om rymdfärjan måste återvända till startplatsen – något som kan ske upp till den fjärde minuten efter starten …

… När mörkret föll såg man stjärnor och när bussen med astronauterna kom förbi Vehicle Assembly Building och stannade helt kort för att släppa av personal stod jag och Tomas von Heijne från SVT vid dikeskanten och vinkade frenetiskt. Jag hade på mig min keps med ’KT’H’ i stora bokstäver! …

… Vid 19-tiden reviderade plötsligt vädertjänsten sin prognos och angav sannolikheten att vädret skulle samarbeta till 70%. Men man sände ändå ut ett spaningsplan för att kolla en molnbank i nordost, men den var tydligen inget problem …

… Vips var klockan 20 och jag skulle framträda i TV4 en kvart senare. Sen tog SVT över klockan 2037, en minut innan nedräkningen startade från T - 9minuter. Jag hade tagit med mig hands-free-lurarna till mobiltelefonen [som har inbyggd FM-radio] och kunde på så sätt lyssna på ”Shuttle Launch Control” via en lokal FM-station. På torsdagen hade jag inte en aning om vad som pågick när jag talade i TV. Alla andra, inklusive TV-tittarna, visste mer… Så kunde jag ju inte ha det!

Thomas von Heijne frågade mig i direktsändning vad jag skulle vilja säga till Christer om tillfälle gavs. Jag svarade: ’Ha det så kul. Man skall ha kul på jobbet’…

… Allt gick som på räls från starten klockan 2047:45 lokal tid. Skådespelet vid starten är obeskrivligt egentligen, men ljuset och ljudet var helt i nivå med förhållandena för 34 år sedan då jag såg Apollo-17 starta mot månen i december 1972. Rökplymen från rymdfärjan skymde när startraketerna kastades, men sen såg man rymdfärjan långsamt sänka sig mot horisonten och försvinna ungefär sex minuter efter starten … Ja, resten är ju historia.”

Min fru Inger såg uppskjutningen från VIP-läktaren tillsammans med forskaren i rymdfysik Ella Carlsson. När nedräkningen gick under minus fem minuter sjöngs ”Star-spangled Banner” i högtalarna vid VIP-läktaren. När den sången var slut tog Inger och kringstående svenskar spontant upp ”Du gamla Du fria”. Sen sjöng man några julsånger. När Rymdfärjan lyfte grät Ella och kanske även Inger en skvätt. Det var ett emotionellt ögonblick.

Den sista Apollofärden till månen – jag var där!

Under sjuttiotalets första år kom jag i kontakt med Richard ”Dick” Flagg, en ung forskare vid institutionen för radioastronomi vid University of Florida i Gainesville (Han bor numera i Honolulu och undertecknar sina brev med ”Greetings from Para­dise”). Vi avlyssnade och tolkade signaler från ryska satelliter och publicerade våra resultat för likasinnade. I mitten av 1972 skrev Dick och påpekade att president Nixon beslutat avbryta Apollolandningarna på månen efter den sjätte för att spara pengar i en statsbudget ansträngd av Vietnamkriget och att ”det nog dröjer mycket länge innan det blir några nya landningar på månen”. Dick uppmanade mig därför att komma ned till Florida och hälsa på i november-december 1972 och titta på uppskjutningen av Apollo 17. Han lovade också att vi skulle försöka ta emot signaler från Apollo från månen med universitets radioteleskop med en parabolantenn med nio meters diameter. Jag pluggade då fortfarande på Stockholms Universitet (medan jag arbetade på Meteorologiska Institutionen) så jag kunde åka till Florida på studentbiljett från Finnair för tusen kronor (det var tider det)!

Ron Evans, pilot på Apollo-17, besökte Rymdbolaget 1976. Ja, det är jag till höger – man såg ut så på den tiden!

Rymdstationen Skylab – jag har vidrört den
Vid den här tiden förbereddes också uppskjutningen av rymdstationen Skylab och den var redan monterad på toppen av en tvåstegsversion av månraketen Saturn 5 som stod uppställd inuti den gigantiska monteringshallen Vehicle Assembly Building (VAB). En vecka före uppskjutningen av den sista månraketen Apollo-17 reste jag och min värd, radioastronomen Dick Flagg, ned från Gainesville till Kennedy Space Center för att bedriva sightseeing. Vi tog de vanliga turistrundturerna, men Dick hade ett ”ess i rockärmen”. Så här står det i min dagbok för den 29 november 1972:

”… Återkom till Visitors’ Information Center och köpte souvenirer och vykort som jag postade. Dick ringde till Charlie Bell som jobbar med ett datasystem som skall sköta nedräkningen för Rymdfärjan. Charlie ringde till ”security” och vi åkte till en s.k. ”badge station” vid infarten och fick passerkort som lät oss åka praktiskt taget överallt. Vid huvudbyggnaden mötte oss Charlie och i hans skåpvagn åkte vi till startrampen men vi fick inte komma närmare rakeyen än några hundra meter.

Därefter till Vehicle Assembly Building där vi kom in och såg ’firing rooms’. Därefter lyckades Charlie Bell med mästerstycket att få oss in på den arbetsplattform där man arbetade med rymdstationen Skylab. Tvärs över byggnaden kunde man se den mycket mindre Skylab 2 [en Apollokapsel på den mindre raketen Saturn 1B] …”

Vi tog helt enkelt hissen upp och strosade runt på arbetsplattformen 75 meter upp där det vimlade av tekniker. Stora lufttrummor och slangar ringlade sig in genom en stor lucka på rymdstationen. Jag kom så nära att jag till och med kunde vidröra kåpan över en av stationens solpaneler. Var det den som ramlade av på vägen upp eller hamnade mina fingeravtryck i rymden?

Charlie Bell var ett verkligt original som köpte på sig allt möjligt överblivet från raketbasen. När han avled i början av 2000-talet auktionerades allt detta bort på internet. Han hade en hel Atlasraket, delar av ett starttorn, högar av ”rymddräkter” som använts vid tankning av raketer etc. När NASA förberedde uppsändningen av Skylab insåg man att det saknades s.k. telemetrimottagare för att ta emot mätdata från Skylab. Rymdstationen använde ett frekvensband som höll på att avvecklas och NASA hade gjort sig av med för många av dessa mottagare. Men – Charlie Bell hade köpt dem! NASA fick låna tillbaka telemetrimottagarna från Charlie!


Charlie Bell rev den här etiketten från en kartong i VAB när vi var där den 29 november 1972.

Apollo-17
Dick Flagg, radioastronom vid University of Florida i Gainesville, var således entusiastisk satellitlyssnare och han och hans kollega Wes Greenman använde sina privata radiogrejor och institutionens nyligen inskaffade radioteleskop för att avlyssna Apollo-17.


Uppsändningen var avsedd att äga rum vid tio-tiden på kvällen den 6 december 1972. Redan vid middagstid hade hundratusentals campare samlats på fastlandskusten norr och söder om den lilla staden Titusville, som är raketbasens närmaste större ort.


Dick Flagg begrundar radioutrustningen i stationsvagnens baklucka. Titusville den 6 december 1972.

Dick, Wes och jag kom dit vid elvatiden på förmiddagen. Vi upprättade en avlyssningsstation (vid ett fruktstånd) vid stranden i Titusville för att avlyssna Apollo-17. Utrustningen bestod av diverse hembyggen och överskottsmateriel från rymdprogrammet. Antennen var en handstyrd s.k. helixantenn som såg ut som en stor korkskruv. Grejorna ställdes upp i stationsvagnens baklucka. Runt omkring oss tältade massor av turister som kommit för att titta på den sista månraketen. Apparaterna drevs av en växelriktare kopplad till ett stort bilbatteri. Mottagarstationens radioapparater täckte det s.k. P-bandet, 200-300 MHz, och speciellt de telefonikanaler – 259,7 MHz och 296,8 MHz – som Apollo använde nära jorden och den mätdatakanal som månraketens sista steg använde – 258,5 MHz.

Jag öppnar en läskburk medan jag poserar vid den s.k. helixantennen

Vår lilla avlyssningsstation låg ungefär två mil rakt väster om startrampen. Tanken var att ta emot signaler under uppskjutningen och vid rymdskeppets två passager över Florida innan det skickades iväg mot månen från den låga bana kring jorden, som det först placerats i.

Fler bekanta till Dick och Wes tillstötte och vi delade upp oss i två grupper. En grupp stannade vid ”fruktståndet” för att lyssna på månraketen under själva uppstigningen. Den andra gruppen, i vilken Dick och jag ingick i, begav oss ut på raketbasen. En bekant till Dick, vars farbror var federal domare, hade genom farbrodern fått tag i ett passerkort för en bil ut till den s.k. Kennedy Parkway bara fem kilometer från startrampen. Vi satt i en stor stationsvagn som ”knäade” fram. Jag satt i bakluckan med fötterna ut genom det bakre fönstret.


De femtiotusen som samlats utefter Kennedy Parkway fördrev tiden med att dricka Coca-Cola och äta smörgåsar. Sång och musik uppfyllde nejden. Andra bevakade raketen med amatörteleskop, i vilka man nästan kunde se nitarna i bränsletankarnas plåtskarvar. Under kvällens lopp löpte nedräkningen smärtfritt.

När nedräkningen närmade sig noll, riktades dock all uppmärksamhet mot den benvita, upplysta och rykande raketen som avtecknade sig mot ett tropiskt åskväder långt ute över Atlanten. Vid T-30 sekunder (klockan 2152 lokal tid) avbröts nedräkningen automatiskt av datorn, som kontrollerade hela avfyrningsproceduren under de sista tre minuterna. Felet lokaliserades till datorn själv som inte skickat kommandot att trycksätta tanken för flytande syre i raketens tredje steg.

Efter en simulering av felet i ett laboratorium i Huntsville i Alabama avhjälptes problemet genom att man gjorde överbryggningar på en kopplingsplint någonstans i kontrollcentralen. En sorts "buskoppling" alltså.

Starten skedde till slut två timmar och fyrtio minuter försenad klockan 0033 lokal tid den 7 december. Raketens låga lyste upp Floridanatten till dag och redan 15 sekunder efter starten hördes astronauternas upphetsade röster i högtalarna vid åskådarplatsen där vi stod. Samtidigt med raketen lyfte tiotusentals fåglar mot himlen. Raketbasen är ett fågelskydds-område och tillhåll för sjöfågel.

Den 110 meter långa farkosten lyfte majestätiskt och tog de första tio sekunderna på sig att röra sig sin egen längd. Man kunde höra bränslepumparna vina mot det knastrande bullret från raketmotorerna. Så småningom blev raketen en liten grön prick som försvann bakom åskvädret ute till havs efter ungefär sex minuter. Tack vare det klara vädret såg man det andra raketsteget tända ungefär tre minuter efter starten och även det tredje stegets tändning kunde ses.

Apollo-17 startar från Kennedy Space Center. Foto: Richard S Flagg

Avlyssning på ultrakortvåg vid fruktståndet
Vi som var ute på Kennedy Space Center hade tur och kom snabbt iväg från basen genom bilköer och trafikstockningar och hann till fruktståndet i Titusville klockan 0130, i god tid för rymdskeppets första passage över Florida. När vi kom fram till våra kamrater som stannat kvar vid campingplatsen berättade de entusiastiskt att de hört astronauterna på 259,7 MHz ända till åtta minuter efter starten.

Klockan var ju långt efter midnatt lokal tid och det var bara vi satellitlyssnare som var vakna. I tälten runt omkring oss snusade turisterna. Några enstaka tältare var vakna och stod och tittade på medan vi startade apparaterna för att avlyssna rymdskeppets första passage över Florida.
Klockan 0208 lokal tid hörde vi det karaktäristiska surret på 258,5 MHz från datasändaren på Saturn 5-raketens sista steg, som ännu var fäst vid Apollo 17 och som skulle sända astronauterna mot månen en och en halv timme senare. Strax därefter hörde vi stark och tydlig telefoni från rymdskeppet på 296,8 MHz.

Astronauterna småpratade om allt möjligt, och vi följde rymdskeppet med helixantennen. När Apollo 17 var rakt söder om oss hörde vi en astronaut säga i vår högtalare: "I saw a shooting star over Miami." När Apollo 17 försvann ner mot horisonten i sydost, hörde vi besättningen ropa klockan 0215: "Houston 17, how do you read?" På nästa varv passerade rymdskeppet längre bort nära horisonten och röstsignalerna och telemetrin hördes svagt (klockan 0343-0346 lokal tid).

Under den passagen (klockan 0345) sändes Apollo 17 iväg mot månen och därefter skiftade besättningen från ultrakortvåg till mikrovåg (2287,5 MHz) och vi packade ihop den lilla mottagningsstationen och vid halvfemtiden på morgonen anträddes återresan till Gainesville.

Påfåglar, ödlor, alligatorer, skallerormar och signaler från månen
Efter någon dags vila började vi göra de sista förberedelserna för avlyssning av Apollo-17 på mikrovåg. Veckan före uppskjutningen hade jag deltagit i installationen av en 9-metersparabol på ett servostyrt azimut-elevationsstativ vid universitetets gamla radioobservatorium vid sjön Biven's Arm utanför Gainesville. Detta antennstativ var ett rymdhistoriskt föremål i sig. Det hade en gång i tiden använts vid Cape Canaveral för att styra en antenn som 1962 sände kommandon till den första kommunikationssatelliten Telstar.



Dick Flagg poserar vid en lyftkran som användes för lyfta 9-meters-parabolen på plats vid Biven’s Arm

Försöken att avlyssna Apollo-17 var det första provet med antennen. Själva parabolen, som var helt av aluminium, var överskottsmateriel från amerikanska flygvapnet. Antennen kopplades via en tumstjock 25 meter lång koaxialkabel till mottagarutrustningen i ett litet vitt träskjul.

Gräset på området där teleskopet stod var klippt mycket kort så att man skulle kunna se eventuella ormar i god tid. Men det hindrade inte att vi en morgon stötte på ett mycket långt skallerormskinn på trappan till apparatskjulet. Små skorpioner kilade ut och in under antennstativet som stod fastskruvat i en betongplatta. Nästa dag hade jag bytt från sandaler till vanliga skor! I sjön såg man alligatorer glida fram, i skogen intill skrek påfåglar och när Dick satt och lödde i en apparat kröp en liten grön ödla utefter hans arm. Det var en exotisk plats att spana mot månen från.

Delar av mottagaren för Apollo-frekvensen 2287,5 MHz var överskottsmateriel från Apollo-programmet som universitetet hade kommit över på något sätt. Slutet på mottagarkedjan var en kortvågsmottagare av det legendariska märket Collins R-390.

Antennen kunde styras med en noggrannhet av ± 1 ° och antennloben på 2300 MHz var cirka 2° bred. Men å andra sidan upptar månen endast cirka 0,5° på himlen. Att rikta antennen mot månen krävde således en viss omsorg. Det gick givetvis att räkna ut vart man skulle rikta antennen vid olika tidpunkter, men vi hade ingen dator tillgänglig eller programmerad för ändamålet. Lyckligtvis hade vi fint väder och månen var fullt synlig även på dagen. Jag fick ställa mig bakom den genomskinliga antennen och med handviftningar dirigera den som skötte styrservona till dess att antennen pekade åt rätt håll. Sedan väl signalen från månfarkosten uppfattats, behövde man bara vrida antennen mot maximal signalstyrka ungefär var fjärde minut.

Den 10 december uppfattade vi våra första signaler på S-bandet. Signalen var stark när Apollo-17 passerade över månskivan klockan 1722-1819.10 lokal tid, men vi koncentrerade oss på att kartlägga signalen och tog inte emot någon telefoni från besättningen. Dagen därpå landade månlandaren. Vi hade bytt frekvens till månlandarens kanal 2282,5 MHz vilket krävde att vi lödde in en ny styrkristall i mottagaren – det var sannerligen inte gjort i en handvändning att byta frekvens. Vi hörde bärvåg och telemetri från månens yta klockan 1518 lokal tid, ungefär en timme och tjugo minuter efter landningen. Tyvärr skiftade astronauterna till låg effekt, vilket hindrade oss från att höra röstsignaler.

Då bestämde vi oss för att skifta tillbaka moderskeppet som kretsade kring månen och sände på 2287,5 MHz. Astronauten Evans som ensam snurrade runt månen medan kamraterna Cernan och Scmitt var på månen var mycket tystlåten och sade praktiskt taget ingenting, utom strax innan han skulle försvinna bakom månen. Då skiftade han till hög effekt, och den 11 december klockan 1722:00 kunde vi alltså höra våra första röstsignaler från månen: "Standby, three zero!" Mycket riktigt, klockan 1722:30, d.v.s. 30 sekunder senare, försvann signalen plötsligt när rymdfarkosten gick in bakom månen. Signalen försvann inte gradvis – den försvann som om någon dragit ur kontakten i väggen!

Nästa dag, den 12 december, koncentrerade vi oss på moderskeppet och tog emot tydliga röstsignaler vid flera tillfällen. Bland annat hörde vi en helt obegriplig fras från astronauten Evans: ”The barber-pole, it is grey”. Inte förrän fyra år senare, när Ron Evans besökte Rymdbolaget, fick jag förklaringen.

På instrumentbrädan i Apollos moderskepp fanns en indikator som såg ut som den polkagrisliknande stång med spiralvridna röda ränder som sitter utanför frisersalonger i USA. Indikatorn kunde vridas kring sin axel inuti en plastcylinder. Beroende på hur ”polkagrisen” var vriden såg hela anordningen antingen grå ut eller rödrandig. Om den var rödrandig var det något fel på kabinatmosfären – t.ex. för lite syre. Om den såg grå ut var allt normalt!

Den 13 december lämnade jag Gainesville och begav mig hemåt mot Sverige. På Kennedy-flygplatsen såg jag i en liten mynt-TV, som fanns på varannan fåtölj i flygterminalen hur astronauterna lämna månen. Apollofärderna till månen var över. Redan från början var de avsedda som en politisk manifestation, men trots detta en lysande teknisk bragd och en evig måttstock på människans tekniska förmåga.

1959 – kulmen på den första månkapplöpningen

Det är en sommar av jubileer. Vi har just sett tillbaka på att det var femtio år sedan Ingmar Johansson vann världsmästartiteln i tungviktsboxning. Om några veckor är det dags att komma ihåg att det är fyrtio år sedan Neil Armstrong steg ned på månen.

1969 i all ära, men jag var tretton år 1959 och det var ett fantastiskt rymdår. Jag följde andlöst händelserna i rymden. Den första månkapplöpningen, den att först nå månen med en obemannad rymdfarkost, kulminerade och press, radio och TV gav mycket utrymme åt allt som hade med rymden att göra. På våren 1959 gick jag med i det Svenska Interplanetariska Sällskapet – en förening för rymdentusiaster – som sedermera slogs ihop med Flygtekniska Föreningen. Rymden var het!

Sista halvåret 1958 hade USA gjort fyra försök att sända en rymdsond till månen, men alla misslyckades. Att Sovjetunionen också försökt tre gånger, och misslyckats, visste vi inte om – hemlighetsmakeriet på den sidan var totalt.

Två bomskott
Så när jag slog upp tidningen på morgonen lördagen den 3 januari 1959 fick jag en smärre chock när Dagens Nyheters förstasida hade en rubrik tvärsöver första sidan: ”Sovjetraket på väg mot månen”. Den fjärde av chefskonstruktörens Koroljov månraketer hade startat från kosmodromen Baikonur i Kazakstan klockan 17.41 svensk tid den 2 januari 1959. Denna gång fungerade raketen bra och sonden blev den första rymdfarkost som lämnade jordens dragningskraft. Men radioinmätningar av sondens bana från markstationen på Krim visade att den skulle missa månen! Trettiofyra timmar efter starten, klockan 03.59 svensk tid den 4 januari svepte sonden förbi månen på bara 6400 km:s avstånd.

Dagens Nyheters förstasida lördag den 3 januari 1959

Sovjetiska media framställde det hela som en stor framgång, men i själva verket var det en stor besvikelse för Koroljov och hans kollegor. Nyheten om månpassagen slogs upp stort i svenska kvällstidningar den 4 januari. Jag kommer ihåg att jag satt med hela familjen i Dramatens salong och läste artiklarna om månraketen i Expressen strax innan föreställningen av Holbergs ”Den politiske kannstöparen” med Holger Löwenadler i huvudrollen skulle börja! Hela försöket kallades i sovjetiska media för ”Den Första Kosmiska Raketen” eller ”Mechta” – ”Drömmen”. I väst började man kalla sonden ”Lunik” i analogi med Sputnik. Retroaktivt kallas månsonden i ryska källor Luna-1.

Någonting hade gått snett vid uppskjutningen och raketen missade månen. Vad det var avslöjades fyra decennier senare och jag har haft förmånen att träffa ingenjören som rättade till felet – men mer om detta senare.

I USA hade den amerikanska armén en månraket kvar. NASA fanns ännu inte vi denna tidpunkt och månraketen var ett verk av Wernher von Braun som arbetade med militära raketer åt USA:s armé. Raketen startade från Cape Canaveral den 2 mars 1959. Men även von Brauns lilla sond (6 kg) missade månen med 59000 km.

Den lilla amerikanska rymdsond som missade månen med 59000 km den 4 mars 1959.

Vem skulle försöka härnäst? Det blev Sovjetunionen. I september gick allt äntligen perfekt. Raketen startade från Baikonur klockan 07.39 svensk tid den 12 september. Rymdsonden vägde 390 kg och inmätningarna av banan från stationerna på Krim och Kamchatka visade att sonden skulle träffa månen ungefär klockan 22.00 svensk tid den 13 september. Enligt ögonvittnen var Sergej Koroljov extremt nervös och gick ut och in ur kontrollrummet på Krim och blickade upp mot månen. Men allt gick bra och radiosignalerna från sonden upphörde exakt 22.02.24 svensk tid. Ett av människor tillverkat föremål hade nått en annan himlakropp!

Det brittiska radioteleskopet vid Jodrell Bank utanför Manchester fångade lätt upp signalerna med sin 75 meter stora parabolantenn och kunde höra hur den mottagna frekvensen från sonden ändrades när den accelererade ned mot månytan. Det är samma effekt som att en ambulanssiren ändrar ton när ambulansen kör förbi. Jodrell Bank uppfattade naturligtvis att signalerna upphörde vid nedslaget. Sveriges radio hade – i sin enda kanal – en speciell ”rymdvaka” denna kväll. Jag lyssnade förstås och spelade in programmet på en från Dagens Nyheter utrangerad trådspelare som jag fått av min pappa som arbetade som inköpschef på tidningen. Redan klockan 22.11, mindre än nio minuter efter nedslaget på månen lästes telegrammet från Jodrell Bank upp i radion. Det var för sin tid en förbluffande snabb nyhetsförmedling. Jag har aldrig senare haft en sådan känsla av att vara med vid en historisk händelse. Inte ens när Neil Armstrong steg ned på månen i direktsänd TV!

”Mannen som träffade månen”
På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, avslöjades mycket om de tidiga sovjetiska rymdexperimenten, bl.a. att den första månraketen – Mechta – hade missat månen därför att de antenner på marken som skapade en ledstråle i rymden som raketen följde de första minuterna varit felinställd. I juni 2008 var jag i Moskva tillsammans med en engelsk rymdentusiast och besökte ryska rymdattraktioner i och omkring den ryska huvudstaden. Den ryska rymdtidskriften Novosti Kosmonavtiki ("Rymdnytt") ingick bland våra värdar och en kväll besökte vi tidskriftens redaktion en trappa ned i ett hyreshus i närheten av tunnelbanestationen Oktoberskaja.

På redaktionen för ”Rymdnytt” i Moskva. Från vänster: Sven Grahn, Bob Christy, Nikolaj L Semjonov, ”mannen som träffade månen”, Oleg Shinkovitj.

Efter en stund kom en kort äldre herre med kamera nedför trappan till redaktionen. Han presenterades som Nikolaj Leonidovitj Semjonov – den som varit med när den första sputniken sändes upp i oktober 1957. Men då höjde Nikolaj Leonidovitj fingret och lade till ”och Gagarin”. Under sputnikeran var han officer i en teknisk avdelning vid kosmodromen Bajkonur i Kazakstan. En av redaktörerna viskade också till oss på engelska att Nikolaj Leonidovitj varit den som hittat de felinriktade antennerna i januari 1959 och som fick Luna-2 att träffa månen i september 1959. Jag hade mött ”mannen som träffade månen”.

Någon dag tidigare hade vi varit på museet i rymdpionjärens Sergej Koroljov firma, Energia, och jag poserade bredvid en fullskalemodell av Luna-2, det första av människor skapade föremålet som nådde en annan himlakropp.

På Energias museum: Jag poserar vid kopian av Luna-2 som slog ned på månen den 13 september 1959 – efter 38 timmars färd.

Bara elva dagar efter det att Luna-2 (eller Lunik-II som den kallades i pressen) slagit ned på månen, torsdagen den 24 september, exploderade nästa amerikanska månrakettyp, en Atlas-Able, under ett markprov i Cape Canaveral. Planen var att låta sonden gå in i en bana runt månen. Jag var bedrövad för jag ”höll på” USA i rymdkapplöpningen även om jag välkomnade varje sovjetisk framgång – de drev ju bara på rymdtävlan mot nya höjder.

Framkallning och fixering vid månen
Nästa chock kom den 4 oktober då Sovjetunionen sände upp ”den Automatiska Interplanetariska Stationen” mot månen. Rymdsonden, som senare fick namnet Luna-3 (pressen kallade den förstås ”Lunik III”), rundade månen och tog de första bilderna av baksidan. Inte förrän på kvällen den 26 oktober 1959 kunde bilderna sändas ut över världen från Moskva. Jag har bestämt för mig att SVT visade hur bilderna kom in via ”telefoto”. Nästa morgon var de något svårtolkade bilderna uppslagna över hela förstasidan på morgontidningarna. Det fantastiska är att bilderna från Luna-3 framställdes fotografiskt. Man använde fotografisk film som framkallades och fixerades ombord – med den ”våta metoden” och sedan avsöktes filen som i en faxmaskin och resultatet sändes med radio till jorden där bilderna återskapades. Digitalkameran var bara en dröm vi den den tiden.

Femtio år senare betraktar jag Dagens Nyheters förstasida för den 27 oktober 1959

Tårar för en månraket
Nu hade Sovjetunionen tillfogat USA två knockoutslag i den här första månkapplöpningen. Träff på månen och bilder av baksidan! USA lyckades ställa upp en ny månraket av typen Atlas-Able på en reservstartramp i Cape Canaveral (den andra skadade illa vid explosionen den 24 september).

Den nya månraketen sändes upp klockan 0826 svensk tid torsdagen den 26 november 1959 och efter 45 sekunder lossade den kåpa som skyddade månsonden under uppfarten genom atmosfären. Man hade gjort en fundamental konstruktionstabbe, påstås det. Det fanns inga ventilationshål som släppte ut luften ur noskåpan när raketen steg. Till slut blev övertrycket inne i kåpan så högt att den lossade.

När jag gick från skolan – Norra Latin vid Norra Bantorget i Stockholm – på eftermiddagen passerade jag förbi Aftonbladets depeschkontor i korsningen Barnhusgatan och Västmannagatan – mitt emot ”LO-borgen”. Depeschkontor hette det därför att man i fönstret hängde ut stora textade papperssjok med de senaste nyheterna. När jag släntrade förbi fönstret den där eftermiddagen i november och läste nyheten om det amerikanska månraketfiaskot började jag faktiskt gråta. Jag var tretton år och tog det här med rymden på dödligt allvar. Men misslyckade raketuppsändningar hör rymdbranschen till har jag fått lära mig.

Så här såg de månsonder som skulle ha sänts till månen med Atlas-Able, men aldrig kom dit.

USA skulle fortsätta att misslyckas. Ingen av de återstående Atlas-Ableraketerna fungerade och USA såg ut att ligga hopplöst efter i tävlingen om rymden. Den första månkapplöpningen vann Sovjetunionen och faktiskt även den andra sex år senare (att mjuklanda en obemannad farkost på månen) men den tredje vann USA när Neil Armstrong steg ned på månen.

Sven Grahn

Programförklaring

Min tredje blogg vid sidan av min hemsida! Varför? Jo, det finns berättelser om rymdhändelser som inte riktigt passar på min ganska tekniknördiga hemsida och som jag dessutom vill skriva om på svenska.

Välkomna

Sven Grahn

P.S.:

De två andra bloggarna är:

• Rymdtankar
• Fåniga Anglicismer

D.S.