Det är en sommar av jubileer. Vi har just sett tillbaka på att det var femtio år sedan Ingmar Johansson vann världsmästartiteln i tungviktsboxning. Om några veckor är det dags att komma ihåg att det är fyrtio år sedan Neil Armstrong steg ned på månen.
1969 i all ära, men jag var tretton år 1959 och det var ett fantastiskt rymdår. Jag följde andlöst händelserna i rymden. Den första månkapplöpningen, den att först nå månen med en obemannad rymdfarkost, kulminerade och press, radio och TV gav mycket utrymme åt allt som hade med rymden att göra. På våren 1959 gick jag med i det Svenska Interplanetariska Sällskapet – en förening för rymdentusiaster – som sedermera slogs ihop med Flygtekniska Föreningen. Rymden var het!
Sista halvåret 1958 hade USA gjort fyra försök att sända en rymdsond till månen, men alla misslyckades. Att Sovjetunionen också försökt tre gånger, och misslyckats, visste vi inte om – hemlighetsmakeriet på den sidan var totalt.
Två bomskott
Så när jag slog upp tidningen på morgonen lördagen den 3 januari 1959 fick jag en smärre chock när Dagens Nyheters förstasida hade en rubrik tvärsöver första sidan: ”Sovjetraket på väg mot månen”. Den fjärde av chefskonstruktörens Koroljov månraketer hade startat från kosmodromen Baikonur i Kazakstan klockan 17.41 svensk tid den 2 januari 1959. Denna gång fungerade raketen bra och sonden blev den första rymdfarkost som lämnade jordens dragningskraft. Men radioinmätningar av sondens bana från markstationen på Krim visade att den skulle missa månen! Trettiofyra timmar efter starten, klockan 03.59 svensk tid den 4 januari svepte sonden förbi månen på bara 6400 km:s avstånd.
Dagens Nyheters förstasida lördag den 3 januari 1959
Någonting hade gått snett vid uppskjutningen och raketen missade månen. Vad det var avslöjades fyra decennier senare och jag har haft förmånen att träffa ingenjören som rättade till felet – men mer om detta senare.
I USA hade den amerikanska armén en månraket kvar. NASA fanns ännu inte vi denna tidpunkt och månraketen var ett verk av Wernher von Braun som arbetade med militära raketer åt USA:s armé. Raketen startade från Cape Canaveral den 2 mars 1959. Men även von Brauns lilla sond (6 kg) missade månen med 59000 km.
Den lilla amerikanska rymdsond som missade månen med 59000 km den 4 mars 1959.
Vem skulle försöka härnäst? Det blev Sovjetunionen. I september gick allt äntligen perfekt. Raketen startade från Baikonur klockan 07.39 svensk tid den 12 september. Rymdsonden vägde 390 kg och inmätningarna av banan från stationerna på Krim och Kamchatka visade att sonden skulle träffa månen ungefär klockan 22.00 svensk tid den 13 september. Enligt ögonvittnen var Sergej Koroljov extremt nervös och gick ut och in ur kontrollrummet på Krim och blickade upp mot månen. Men allt gick bra och radiosignalerna från sonden upphörde exakt 22.02.24 svensk tid. Ett av människor tillverkat föremål hade nått en annan himlakropp!
Det brittiska radioteleskopet vid Jodrell Bank utanför Manchester fångade lätt upp signalerna med sin 75 meter stora parabolantenn och kunde höra hur den mottagna frekvensen från sonden ändrades när den accelererade ned mot månytan. Det är samma effekt som att en ambulanssiren ändrar ton när ambulansen kör förbi. Jodrell Bank uppfattade naturligtvis att signalerna upphörde vid nedslaget. Sveriges radio hade – i sin enda kanal – en speciell ”rymdvaka” denna kväll. Jag lyssnade förstås och spelade in programmet på en från Dagens Nyheter utrangerad trådspelare som jag fått av min pappa som arbetade som inköpschef på tidningen. Redan klockan 22.11, mindre än nio minuter efter nedslaget på månen lästes telegrammet från Jodrell Bank upp i radion. Det var för sin tid en förbluffande snabb nyhetsförmedling. Jag har aldrig senare haft en sådan känsla av att vara med vid en historisk händelse. Inte ens när Neil Armstrong steg ned på månen i direktsänd TV!
”Mannen som träffade månen”
På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, avslöjades mycket om de tidiga sovjetiska rymdexperimenten, bl.a. att den första månraketen – Mechta – hade missat månen därför att de antenner på marken som skapade en ledstråle i rymden som raketen följde de första minuterna varit felinställd. I juni 2008 var jag i Moskva tillsammans med en engelsk rymdentusiast och besökte ryska rymdattraktioner i och omkring den ryska huvudstaden. Den ryska rymdtidskriften Novosti Kosmonavtiki ("Rymdnytt") ingick bland våra värdar och en kväll besökte vi tidskriftens redaktion en trappa ned i ett hyreshus i närheten av tunnelbanestationen Oktoberskaja.
På redaktionen för ”Rymdnytt” i Moskva. Från vänster: Sven Grahn, Bob Christy, Nikolaj L Semjonov, ”mannen som träffade månen”, Oleg Shinkovitj.
Efter en stund kom en kort äldre herre med kamera nedför trappan till redaktionen. Han presenterades som Nikolaj Leonidovitj Semjonov – den som varit med när den första sputniken sändes upp i oktober 1957. Men då höjde Nikolaj Leonidovitj fingret och lade till ”och Gagarin”. Under sputnikeran var han officer i en teknisk avdelning vid kosmodromen Bajkonur i Kazakstan. En av redaktörerna viskade också till oss på engelska att Nikolaj Leonidovitj varit den som hittat de felinriktade antennerna i januari 1959 och som fick Luna-2 att träffa månen i september 1959. Jag hade mött ”mannen som träffade månen”.
Någon dag tidigare hade vi varit på museet i rymdpionjärens Sergej Koroljov firma, Energia, och jag poserade bredvid en fullskalemodell av Luna-2, det första av människor skapade föremålet som nådde en annan himlakropp.
På Energias museum: Jag poserar vid kopian av Luna-2 som slog ned på månen den 13 september 1959 – efter 38 timmars färd.
Bara elva dagar efter det att Luna-2 (eller Lunik-II som den kallades i pressen) slagit ned på månen, torsdagen den 24 september, exploderade nästa amerikanska månrakettyp, en Atlas-Able, under ett markprov i Cape Canaveral. Planen var att låta sonden gå in i en bana runt månen. Jag var bedrövad för jag ”höll på” USA i rymdkapplöpningen även om jag välkomnade varje sovjetisk framgång – de drev ju bara på rymdtävlan mot nya höjder.
Framkallning och fixering vid månenNästa chock kom den 4 oktober då Sovjetunionen sände upp ”den Automatiska Interplanetariska Stationen” mot månen. Rymdsonden, som senare fick namnet Luna-3 (pressen kallade den förstås ”Lunik III”), rundade månen och tog de första bilderna av baksidan. Inte förrän på kvällen den 26 oktober 1959 kunde bilderna sändas ut över världen från Moskva. Jag har bestämt för mig att SVT visade hur bilderna kom in via ”telefoto”. Nästa morgon var de något svårtolkade bilderna uppslagna över hela förstasidan på morgontidningarna. Det fantastiska är att bilderna från Luna-3 framställdes fotografiskt. Man använde fotografisk film som framkallades och fixerades ombord – med den ”våta metoden” och sedan avsöktes filen som i en faxmaskin och resultatet sändes med radio till jorden där bilderna återskapades. Digitalkameran var bara en dröm vi den den tiden.
Femtio år senare betraktar jag Dagens Nyheters förstasida för den 27 oktober 1959
Tårar för en månraket
Nu hade Sovjetunionen tillfogat USA två knockoutslag i den här första månkapplöpningen. Träff på månen och bilder av baksidan! USA lyckades ställa upp en ny månraket av typen Atlas-Able på en reservstartramp i Cape Canaveral (den andra skadade illa vid explosionen den 24 september).
När jag gick från skolan – Norra Latin vid Norra Bantorget i Stockholm – på eftermiddagen passerade jag förbi Aftonbladets depeschkontor i korsningen Barnhusgatan och Västmannagatan – mitt emot ”LO-borgen”. Depeschkontor hette det därför att man i fönstret hängde ut stora textade papperssjok med de senaste nyheterna. När jag släntrade förbi fönstret den där eftermiddagen i november och läste nyheten om det amerikanska månraketfiaskot började jag faktiskt gråta. Jag var tretton år och tog det här med rymden på dödligt allvar. Men misslyckade raketuppsändningar hör rymdbranschen till har jag fått lära mig.
Så här såg de månsonder som skulle ha sänts till månen med Atlas-Able, men aldrig kom dit.
USA skulle fortsätta att misslyckas. Ingen av de återstående Atlas-Ableraketerna fungerade och USA såg ut att ligga hopplöst efter i tävlingen om rymden. Den första månkapplöpningen vann Sovjetunionen och faktiskt även den andra sex år senare (att mjuklanda en obemannad farkost på månen) men den tredje vann USA när Neil Armstrong steg ned på månen.
Sven Grahn
